Svensk TO på Paralympic, Tokyo 2020

Med det nyss avslutade olympiska spelen i Tokyo kan vi inte missa att lyfta den svenska närvaron på plats och denna gången under Paralympics. Det är Eva Blomqvist som var på plats som Technical Official - TO. Ta del av och läs om Evas erfarenheter.

Vem är du Eva?: 

Jag bor i Jönköping och började som domare på lokala tävlingar i området för 15–16 år sedan, runt 2005. Jag var med i Svenska triathlonförbundets satsning på kompetenshöjning av domare i slutet av 00-talet, då konceptet "huvuddomare" utvecklades, och en nationell pool av huvuddomare skapades.

Jag gick min första utbildning i World Triathlons regi 2009, och blev därmed kvalificerad att arbeta som Technical Official även på internationella tävlingar. Jag deltog som Technical Official på samtliga 6 World Triathlon Series-event som arrangerades i Stockholm 2012–2017, samt på flertalet av de tävlingarna på europeisk nivå som arrangerats i Malmö de senaste åren.

2018 gick jag min Level-2 utbildning i Mar de Pulpi, Spanien, och var utsedd till assisterande Teknisk Delegat (TD) för Europamästerskapen i Malmö som skulle arrangerats 2020,

men som tyvärr ställdes in på grund av pandemin. Deltog som Technical Official i rollen som assisterande TO i växlingsområdet under Paralympics i Tokyo 2021.

- Hur kom det sig att du var på plats som TO i Tokyo på Paralympics? 

Olympiska spelen och Paralympics är ju det största vi har inom triathlon, så det är naturligtvis en dröm både för aktiva och alla andra engagerade inom sporten att åtminstone en gång i livet få uppleva dessa fantastiska evenemang. Själv är det många år sedan jag var aktiv deltagare i sporten, utan jag fastnade ganska snart i stället för att delta i tävlingar från ett annat håll, nämligen som domare.

Efter mer än 15 år som domare och huvuddomare nationellt, och 12 år som domare (Technical Official - TO) på internationell nivå, så fick jag nu chansen att delta som TO på Paralympics i Tokyo. Technical Officials nomineras av de nationella förbunden och utses sedan av internationella triathlonförbundet, World Triathlon.

Eftersom Tokyo 2020 blev uppskjutet ett år så var det redan i början av 2019 som nomineringsprocessen startade och då hade jag precis gått en Level 2-utbildning i Spanien i World Triathlons regi, vilket var kravet för att bli nominerad. Vi var endast fyra nominerade från Sverige, två kvinnor och två män eftersom jämställdhet i alla sådana processer är ett krav inom triathlon. En av de nominerade från Sverige valdes ut av World Triathlon, men fick tyvärr senare förhinder att medverka, så därigenom fick jag ta över hennes plats som Technical Official på Paralympics.
Så i mer än ett och ett halvt år har förberedelserna pågått, med olika möten och online-utbildningar. Det var särskilt speciellt för mig då jag inte jobbat inom parasporten tidigare, utan var helt ny när det gäller dessa delar. Till sist, efter alla förberedelser stod vi i alla fall där, ett 50-tal TO:s från hela världen, som bara längtade efter att få leverera en fantastisk tävling för de paratriathleter som kvalificerat sig till Tokyo! 

- Kan du berätta om en specifik situation som imponerade dig under Paralympics? 

Det är svårt att nämna en enskild situation, då hela spelen imponerade på mig något enormt, men jag vill nämna två specifika aspekter: 

Dels är det mottagandet av den lokala organisationen i Tokyo. Vi hade blivit förvarnade kring de diskussioner och protester som förekommit i Tokyo inför spelen, då vissa grupper ansåg att spelen borde ställas in på grund av pandemin, för att inte utsätta lokalbefolkningen för risker. Så med resan till Tokyo följde en viss oro, och känslan av att ha ett stort personligt ansvar att följa alla restriktioner, vara noga med testning, vaccinering, avstånd och hygien osv.

Väl på plats kom oron dock på skam, jag har nog aldrig fått ett så vänligt och välorganiserat mottagande någonstans i världen som det som mötte oss, och säkerligen även alla atleter, i Tokyo. Hundratals personer som dygnet runt arbetade med att slussa in funktionärer och deltagare på flygplatsen, genom covid-test och extra kontroller av olika slag, men alltid med ett leende i beredskap, ett vänligt ord, och en hjälpande hand. Samma sak på hotellet och i tävlingsarenan där vi arbetade. Minsta önskemål eller ändring som vi föreslog i arenan så var där omedelbart ett team från den lokala organisationen på plats och ordnade allt enligt våra önskemål - med en otrolig exakthet, och alltid färdigt tidigare än utsatt tid. Ett helt fantastiskt arrangemang att arbeta med helt enkelt!

Den andra aspekten är naturligtvis de tävlande - våra paratriathleter! Jag hade som sagt en väldigt begränsad erfarenhet av paratriathlon innan den här resan, som sträckte sig till ett par nationella tävlingar med ett fåtal deltagare. Att se dessa proffsiga atleter, deras förfinade utrustning där inget lämnats åt slumpen, och deras otroliga prestationer - det finns helt enkelt inte ord för de känslor som väcks inom en! Imponerad räcker liksom inte till!

Jag minns särskilt när atleterna kom upp över krönet på den lilla rampen från simning och pre-transtion för att svänga in i växlingsområdet och ge sig ut på cykelmomentet. Min uppgift var att bevaka deras passering in mot växlingsområdet och kontrollera sådant som till exempel att guiderna i PTVI-klasserna inte drog eller puttade upp sin partner, att PTWC-atleterna med egen kraft framförde sin rullstol, och att PTS-atleterna använde sig av rätt proteser eller kryckor för att ta sig in i växlingsområdet.

Hade jag mött en av dessa atleter i en vardaglig miljö hade jag lätt kunnat underskatta deras förmågor, kanske slentrianmässigt frågat om de behövde hjälp med något, och här kom de nu framrusande i minst lika hög fart som vilken icke-funktionshindrad atlet som helst efter att ha simmat sina 750 meter, kanske utan en arm, utan fungerande ben, eller helt utan syn. Att stå där och se dem komma upp för rampen har nog förändrat min syn på funktionshindrade för alltid - ingenting är omöjligt, verkligen ingenting!  

- Vilka nya erfarenheter har du tagit med dig hem? 

Oj, det är så många att jag inte riktigt kan räkna upp allt, men främst är det väl just alla de här små detaljerna som inte går att läsa sig till i regelboken. Hur ett bra växlingsområde ska se ut för de olika para-klasserna, vad man ska tänka på vid start och simuppgång för olika funktionshinder, vilka tekniska aspekter det finns att se upp med gällande handcyklar och racingrullstolar osv. Samt hur fort det går - det här är atleter på absolut högsta nivå, och bara för att det är paratriathleter så är tävlingen minst lika fartfylld och dynamisk som vilken annan triathlontävling som helst. Naturligtvis tar jag även med mig generella erfarenheter av arrangemang på den här nivån, som även kan tillämpas i andra triathlontävlingar än just para-arrangemang. Precisionen och tajmingen hos den lokala organisationen och alla frivilliga var extraordinär, vilket krävs för ett arrangemang på den här nivån. Jag tar också med mig en mängd nya internationella kontakter, efter att ha arbetat tätt tillsammans med TO:s med en otrolig mängd erfarenhet från tävlingar runt om i världen under många års tid. 

Har du några uppdrag på gång inom de närmsta och vad ser du fram emot under kommande säsong 2022?

Det har varit ett par speciella år nu under pandemin, och dessutom har jag två små barn hemma och ett "vanligt" jobb på universitetet att sköta, så mitt triathlonengagemang har varit lite vilande de senaste två åren, förutom just detta uppdrag. Men nu hoppas jag kunna komma tillbaka under nästa säsong, och bidra med mina erfarenheter till både nationella och internationella tävlingar under 2022. Exakt vilka tävlingar det blir är inte bestämt ännu, men vi ses säkerligen till sommaren.

Ta gärna del av World Triathlons artikel om hur Triathlon är en av det mest jämnställda idrotterna under OS och Paralympics i Tokyo >>> Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Bilder: Delly Carr, World Triathlon och Eva Blomqvist.