Gå till innehåll
Svenska Triathlonförbundet
Svenska Triathlonförbundet

Konsten att simma, cykla och springa ultralååångt i Litauen – race report från Magnus Lindén

Under ett kalenderår genomförs en rad olika mästerskap på en rad olika distanser. I slutet på augusti avgjordes VM i UltraTriathlon i Litauen och på plats för att tävla för Sverige var Magnus Lindén. Läs hans rapport här:

Race report från Magnus Lindén och VM i UltraTriathlon (Dubbel), Panevezys, Litauen 27-28 aug 2016


Rätt lång rapport men är det Ultra så är det och då gäller det även rapporten. ;) 

UltraTriathlon är allt som är längre än Ironman-distans. Genom IUTAsport (Internat.Ultra Tria. Association) finns Dubbel, Trippel, Quadrupel (4), Quintupel (5), Deca (10) och DubbelDeca (20). Antingen körs alla momenten i ett svep eller så körs de motsvarande en Rinman/dag. Det finns ett VM och en Cup som sammanräknas årsvis, främst individuellt men även en lagtävling. Mellan 10-15 tävlingar genomförs varje år i Europa och Amerika. Antal deltagare varierar mellan ca 30-50 pers.

VM avgörs varje år men distanserna kan variera. I år(2016) var det den Dubbla distansen och den gick denna gång i Panevezys i Litauen som är en tvättäkta UltraTriathlon -stad med hängivna åskådare(även om de inte är så många) och lika hängivna frivilliga så stödet och servicen var helt fantastiskt. Jag blev t.ex. hämtad i Vilnius och skjutsad 13 mil, utan kostnad.

Det är klart det var jobbigt, till och med väldigt jobbigt vid några tillfällen att ta sig i mål. Men ändå var det inte så svårt att greja som man(jag) hade trott faktiskt(men då trodde ju jag det skulle vara närapå omöjligt). Redan några dagar efteråt så funkade det att träna som vanligt igen så jag hade kanske kunnat ta i lite hårdare till och med.

Av 32 startande från nästan lika många länder tog sig 30 i mål i årets VM med distanserna 7.6 km sim + 360 km cykling + 84 km löpning. Hela klabbet i obruten följd. Start kl. 9 på lördag morgon. Maxtid 36 timmar (då börjar pris-ceremonin och den visade sig väldigt trist att missa). Där fanns allt från rookies som gjorde UltraTriathlon för första gången(som jag) till de riktigt rutinerade som gjort upp till 20 dubbla. Några hade gjort en liknande för några veckor sedan och några skulle göra likadan eller längre om några veckor….hej och hå…

De rutinerade hade med sig egna support-team som fixade allt utom själva tävlandet.  Jag kom helt själv jag... men se då fick man ett team på plats av arrangören. Omtänksamt! (och väldigt nödvändigt). 3 mycket engagerade skollediga kultur/konststudenter skulle supporta med transport av alla mina prylar och mat mellan hotell, simning och depåtält med några kilometers avstånd emellan.

Arrangören tillhandahåller tävlingsbanor, invigningsceremoni (med marsch-orkester genom centrala staden och häftigt 2-timmars fyrverkeri (som lätt överträffade vilket norrsken som helst) samt en pris-ceremoni i stil med en rock-konsert. Som depå under cykling och löpning får man ett tält/nation där supportteamet assisterar med mat, klädbyten och glada tillrop(fast även de hade några formsvackor under natten vilket är fullt förståeligt). Under cyklingen passerar man depån flera gånger (72), var 10:e minut. Ungefär som på ett Formula 1 race, så det finns gott om tillfällen att byta kläder och fylla på vätska och mat. På löpningen passerar man lika ofta, 50 gånger så man behöver inte bära med sig vare sig dricka eller käk vilket är smidigt.

Mat får man fixa själv och då jag inte gjort något längre lopp än ca 10 timmar tidigare så var det lite svårt att veta vad som var lämpligt men jag bestämde mig för det som funkat tidigare. Det innebar pasta med lax, ärtor, avokado, oliver, ost, nötter mm….således lättsmälta kolhydrater och olika fetter. Tjejerna i teamet tyckte detta skulle bli kul och åtog sig att göra den hemma och servera varm (i alla fall första portionen). Utöver pastan så satsade jag på fruktsallad med müsli och fet yoghurt. Två alternativ är rätt bra för att inte smaklökarna ska bli uttråkade.

Som småtugg hade jag några energi-bars, snickers, grova havrekakor, chips, mörk choklad, gelégodis, bullar och en jättepåse ”Manges Gott & Blandat för långlopp”= nötter+russin+chips+mandelbiskvier+torkade frukter. Dryckerna bestod av Isostar energidryck, vatten, Cola, IsTe och sist men inte minst en specialbeställd Kaffe-Latte efter 70 km av löpningen. Tog hjälp av tjejerna för inhandling då mina språkliga kunskaper inte täcker innehållsdeklarationer på litauiska (vilket är ett helt unikt språk). Maten är väldigt viktig till mängd, konsistens och näringsinnehåll då matsmältning och förbränning inte är likadan som vilken vardag som helst eller ens en Ironman Classic heller för den delen. Men ack så svårt att träna på för att testa... man kan ju inte köra en dubbel Ironman varje helg och prova eller?

Simningen
Under simningen, som är 16 varv i en liten insjö intill hotellet finns en ponton att stanna till vid för att få vätska och/eller nåt att tugga. En person från teamet har tillträde åt gången och jag hade gjort ett schema med stopp var 3:e varv. Växelvis vatten, sportdryck, bullar och bananer. Det var 21 grader i vattnet och vindstilla så det kändes redan som en vinstlott efter andra kalla och blåsiga äventyr på flera av årets redan genomförda simtävlingar. Så jag tog den lite tunnare av mina våtdräkter, så blev det ändå lite av en motgång ;) Okej för att rörligheten var god men efter 10 av de 16 varven började jag bli riktigt nerkyld och stel. Som tur var sken solen starkt och dräkten är svart, så likt en säl (valross?!) lade jag mig för upptining på pontonen för vätskelangningen vartannat varv. Det lyckades! Och tankar på att ev bryta redan under simningen kunde läggas åt sidan. Tappade dock ca 40 minuter på detta.


Cyklingen

Det finns gott om gröna parker i Panevetzys och cyklingen gick på en helt avstängd varvbana som mätte ca 4.8 km vilket innebar 72 varv. Halva sträckan går på en bilväg utmed parken och resten således inne i parken. Bitvis var det helt ny asfalt och starka gatlyktor på natten så det var svårt att hitta någon undanskymd plats för kisspauser. Det blåste ca 15 sekundmeter under första halvan och tyvärr helt rätt i nosen på den delen som gick utanför parken, så man fick aldrig ”tillbaka” någon positiv effekt när man vände till medvind i parken. Men framåt natten så ordnade det till sig när vinden bedarrade. Under min cykling, som tog ca 15 timmar, hann jag frossa och tröttna på nötmixen – som jag nästan måste glufsat i mig ca 1,5 kg av(puh!). Plus energikakor, pastan, och fruktsalladen. Började tycka att triathlondräkten satt rätt tight runt magen mot slutet vilket visade sig stämma. Ville äta mer men det var liksom fullt. Prövade att göra speed-toilet-stop för att åtgärda detta under slutet av cyklingen men klockan hann ticka på rätt friskt då tridräkten satt under alla tröjor och jackan, vilket då innebar att jag var tvungen att till och med ta av hjälmen för att kunna utföra vad som behövdes. Inte en helt lätt manöver i en baja-maja i mörker när man börjar bli yr av trötthet och lite stel i ryggen. Insåg med detta att dieten nog var lite för hårdsmält och fick börja ompröva strategin lite, och siktade på att prioritera fruktsalladen lite mer framöver. Ändrade lite beträffande klädseln också vilket gjorde kommande toa-visiter snabbare.
Tappade totalt någon timme på allt detta bry men i övrigt så kändes det förvånansvärt bra på cyklingen i både ben, axlar, nacke, och ändalykt. Hade höjt styret en aning, sänkt sadeln pyttelite och bakdäcket var 25 mm istället för 22 för att få lite mjukare gång, vilket var ett lyckat recept.


Löpningen

Växlingen från cyklingen till löpningen blev strax efter 4 på natten i mörker och lite svalare temp (ca 10 grader). Jag behöll alla kläder på efter cyklingen vilket gav upphov till överhettning efter några kilometer, men hellre det än att frysa. Satsade på att pröva samma löptempo som när jag kör klassisk Ironman vilket fick till följd att övriga tävlande kändes som de stod nästan still och nog upplevde mig rätt mycket som en skenande häst. När jag travade förbi ledaren (som dock då låg några mil före mig) så sa hans unga följecyklist (bara ledaren har detta) till honom i skarp ton att han inte var snabbast längre. Kul att ha sprungit snabbare än vinnaren vid ett enstaka tillfälle i alla fall! (Obs! Vinnaren, Roland Scheurer från Schweiz sprang dubbelmaran på otroliga 7.43?!).

Mitt ambitiösa öppningstempo på löpningen visade sig rätt snabbt vara FÖR ambitiöst och efter ca 2 mil fick jag dra ner rejält plus fundera på ätandet och drickandet. Då hade även den redan från början tighta triathlondräkten börjat anta korsettsutseende kring magen och hindrade all typer av flöden innanför tyget. Jag fick tumma på ambitionen att stoltsera på löpningen i nationaldräkt (triathlonvarianten alltså). In i depån och av med ”korvskinnet”, vilket blev en avgörande vändpunkt. Plötsligt fungerade organen igen och det dämpade tempot kunde överges, i alla fall för stunden. På´t igen och jogga vidare bara...


Nu hade solen kommit upp, molnen helt försvunnit och kvicksilvret steg raskt till ca +25. Av med allt utom kortaste brallorna och svalaste tröjan och bara knata på.
Insåg efter ett toastopp att nånting fattades i kroppen då baja-majan började snurra när jag satt mig ner. Stannade när jag tog tag i väggarna men förstod att nånting inte var helt okej och då var det ju bara ca en dryg mara kvar och det var ju inte mycket så här gällde det att börja fundera. Bestämde mig för att det troligen var vätskebrist och siktade på mer salt och vatten och börja med colan (även om det var tidigare än tänkt). Troligen var det inte så svårt att se min formsvacka för Nina Tveten från Norge, som själv utgjorde supportteamet till Marie Veslestaul, hade själv gjort en trippel 1 månad tidigare. Nina är polis och jobbar i arresten med allehanda bus och har läst beteendevetenskap och psykologi. Dessutom har hon gjort Norseman (troligen utan våtdräkt) och en hel del andra tuffa tävlingar. Hon verkade inse allvaret och tryckte en saftig klyfta vattenmelon i näven på mig vid nästa depåpassage. "Du är en evighetsmaskin Magnus!" ropade hon och jag tänkte att hon vet exakt hur hon ska hantera oss primala män för att snabbt få effekt. Det funkade alldeles utmärkt och det blev några skivor vattenmelon till vilket jag kommer ha med på dietlistorna i framtiden. (Även Nina kunde vara bra att ha med... Inte på dietlistan men som support alltså).

Nu började det bli ”bara” 15 varv kvar och insikten om att det kanske skulle kunna bära hela vägen började kännas riktigt realistisk.. Hittade ett löptempo och steg som kändes som absolut max för att kunna räcka ända in i mål utan att behöva ta gå-pauser. Hur sakta man än springer så går det ändå nästan dubbelt så fort som att gå i det här läget så gå-förbud infördes nu.

Publiken vid depån hade börjat strömma till nu på söndagsförmiddagen och hejade som besatta varenda gång jag passerade. Vet inte om de gjorde samma för alla men fick ändå känslan av att få lite extra starkt stöd. Speakern hade dessutom berättat att jag hade berättat att jag uppskattade gott publikstöd så det kanske bidrog.
På andra platser runt banan stod enstaka personer i gassande sol och värme och hejade och klappade i flera timmar, helt fantastiska människor som man bara ville krama varenda en.

Efter kl. 11 drog de igång musik från stora scenen vid depån så det hördes över hela löprundan (som var ca 2 km). Lite rock’n’roll och jag piggnade till totalt och körde luftgitarr för några ivriga barn som körde vågen för oss löpare vareviga varv. De kom av sitt ”vågande” och slet upp sina mobiler och filmade den tillpiggnade tokige svenska ”gubben”(tror jag var näst äldste deltagare) Tänk vad lättroad man kan vara ibland (jag alltså) och vad energi det kan ge! Fantastiskt med aktiv publik!

Inte långt kvar och sista varvet bestämde jag mig för att gå för att mitt supportteam skulle slippa bli svettiga i den stekheta värmen. Detta, sista varv, går i motsatt riktning så man kan bli gratulerad av övriga deltagare och önska dem lycka till. Väldigt sympatiskt inslag. Svensk fana får man låna med sig in i mål och en jättekrans till alla som går i mål gör att man känner sig som en vinnare (även om förste gubbe var 8.5 timmar före).

Jag kom in på 24:e plats totalt och 20:e av herrarna med tiden 29h 50min, vilket inte var så viktigt då mitt mål var att se om jag överhuvudtaget kunde lyckas fullfölja en sån här tävling. Och det gick ju bra!

Utan tvivel hade jag dock inte lyckats att ta mig ens till start utan mitt suveräna supportteam med Otilija Tolusyté, Emilija Gabnyté och Rasa Butkeviciüté som utöver all support på tävlingen tog mig med på rundvandring i staden samt visade sin skola. Inte lätt att lära känna en motionerande medelålders gubbe som själv debuterar på denna typ av tävling. Mycket improvisationer, kreativa lösningar och anpassningar, ivrig lyhördhet och en stor portion ivrig välvilja bidrog till att göra detta evenemang till en av de mest minnesvärda positiva erfarenheterna i mitt liv!  Tack tjejer och lycka till i kultur, konst och musikstudierna!

Stort tack även till Marie Veslestaul och Nina Tveten för värdefulla fina tips, glada tillrop och trevligt sällskap.

Likaså ett stort tack till Jerker Sterneland för svenska sällskapet i tävlingen plus grattis till den jättefina prestationen! Ett svenskt tack till Maria Hagberg som utöver supporten till Jerker även bidrog med assisterande till mitt support-team i det ”svenska” tältet.

Sist men inte minst ett stort tack till Laurynas Narkevicius och Vidmantas Urbonas som var huvudansvariga för hela arrangemanget och även stod för mycket av det praktiska. Tror att Laurynas inte sov mer än några timmar varje natt veckan före tävlingen. Han sa han var rätt van då han har en 2-åring hemma...

Utöver dessa så tack även till Saulius Jakutonis som hämtade mig i Vilnius.

Slutligen kan jag inte låta bli att nämna hur trevliga och intressanta alla deltagare och respektive supportteam var!

Måste dessutom påpeka hur fantastiska många åskådare var. Några var till och med under hela tävlingen, 36 timmar. Det är engagemang det! 

/ Magnus Lindén, Ultratriathlet


Publicerad: 2016-09-30

Senast uppdaterad: 2017-06-30

Författare: Tom Mårtensson